Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/62

Den här sidan har korrekturlästs

― 58 ―

sorg. Jag vet inte vad jag tänkte eller fruktade. Jag kunde endast se på honom.

»Ham! Stackars gosse! För Guds skull, säg mig vad som hänt!»

»Min älskling, master Davy — mitt hjärtas stolthet och hopp — henne som jag hade velat dö för och som jag ännu ville dö för — hon är borta!»

»Borta?»

»Emili har rymt sin väg! Ack, master Davy, tänk huru hon rymt sin väg, då jag ber den gode och nådige Guden ta hennes liv (hennes som är mig så över allting kär) hellre än att låta henne falla i synd och vanära!»

Det ansikte han vände upp mot den molnhöljda himmelen, den skälvande rörelsen i hans hopknäppta händer, dödskampen i hans kropp stå ännu i denna stund i mitt minne i oskiljaktigt samband med denna ensliga strand. Det är ständigt natt där och hon är det enda föremålet på platsen.

»Ni är lärd», sade han i brådskande ton, »och vet vad som är rätt och bäst. Vad ska jag säga där inne? Hur ska jag någonsin kunna tala om det för honom, sir?»

Jag såg dörren röra sig och sökte instinktivt hålla fast klinkan utanför för att vinna ett ögonblicks tid. Det var för sent. Mr Peggotty stack ut huvudet, och om jag än levde i fem hundra år, skall jag aldrig kunna glömma den förändring, som försiggick med hans ansikte, då han fick se oss.

Jag erinrar mig ett högljutt klagoskri och att kvinnorna samlade sig omkring honom och att vi allesammans stodo inne i rummet; jag med ett papper i handen, som Ham hade givit mig, mr Peggotty med västen uppsliten, håret i vild oordning, ansiktet och läpparna kritvita, med blod neddroppande på bröstet (det hade förmodligen brustit fram ur hans mun) och oavvänt stirrande på mig.

»Läs det, sir!» sade han med dämpad, skälvande röst, »men läs det långsamt. Jag vet inte om jag kan förstå det.»