Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs

― 59 ―

Mitt under denna dödstystnad uppläste jag följande ur ett av tårar fläckat brev:


»Då du, som älskar mig så mycket högre än jag någonsin förtjänt, även då min själ var oskyldig, ser detta, är jag långt borta.»


»Är jag långt borta!» upprepade han långsamt. »Vänta! Emili långt borta! Fortsätt!»


»Då jag i morgon» (brevet var daterat den föregående aftonen) »lämnar mitt kära hem — mitt kära hem — o, mitt kära hem! — är det för att aldrig komma tillbaka igen. såvida han inte för mig tillbaka som sin hustru. Detta brev skall du många timmar härefter finna i stället för mig. Ack, om du visste huru mitt hjärta är sönderslitet! Om du, som jag förorättat så svårt att det aldrig kan förlåtas, endast visste vad jag lider! Jag är alltför syndig för att skriva om mig själv! Ack, hämta tröst av den fanken att jag är så dålig. O. säg för guds skull morbror, att jag aldrig har älskat honom hälften så högt som nu. O, tänk inte på hur kärleksfulla och goda ni alla varit emot mig — tänk inte på att vi två någonsin skulle blivit gifta med varandra — utan sök att tänka att jag dog som barn och ligger begraven någonstädes. Bed Gud, från vilken jag vänt mig bort, att han måtte hysa medlidande med min morbror! Säg honom, att jag aldrig älskade honom hälften så ömt. Bliv hans tröst. Älska någon god flicka, som skall bli vad jag en gång var för morbror och bli dig trogen och värdig och inte känna någon annan skam än mig. Gud välsigne er alla! Jag skall bedja för er alla, ofta, på mina knän. Om han inte för mig tillbaka som sin hustru och jag inte kan bedja för mig själv, så skall jag dock bedja för er alla. Min avskedshälsning till morbror! Mina sista tårar och mina sista tacksägelser till morbror!»


Detta var alltsammans.

Långt efter sedan jag hade slutat att läsa stod han ännu och såg på mig. Slutligen vågade jag fatta hans hand och så gott jag förmådde besvärja honom att söka lugna sig. Men han svarade endast: »Tack, sir! Tack!» utan att röra sig.

Ham talade till honom. Mr Peggotty fattade så pass hans sorg, att han tryckte hans hand, men för övrigt blev