FEMTE KAPITLET.
Början av en lång resa.
Vad som är naturligt hos mig själv, antar jag även vara naturligt hos många andra människor, och jag fruktar därför icke att tillstå, att jag aldrig hade hållit mera av Steerforth än nu, då de band, som knöto mig vid honom, hade brustit. I min bittra smärta över upptäckten av hans ovärdighet tänkte jag mera på allt det lysande hos honom, dröjde jag med mera försonlighet vid allt det goda hos honom, lät jag de egenskaper, som kunde ha gjort honom till en ädel och berömd man, vederfaras större rättvisa än jag någonsin hade gjort, medan min tillgivenhet för honom var som störst. Så djupt jag än kände min egen omedvetna andel i den fläck han hade satt på en hederlig familj, tror jag likväl att jag, om jag hade blivit ställd ansikte mot ansikte med honom, icke skulle ha varit i stånd att komma fram med en enda förebråelse. Jag skulle ännu ha hållit så mycket av honom, ehuru han icke längre förtrollade mig; jag skulle ännu ha bevarat minnet av min kärlek till honom med så mycken ömhet, att jag tror, att jag i alla avseenden skulle ha varit lika svag som ett i sitt hjärta sårat barn i fråga om allt, utom i att hysa den tanken, att vi någonsin kunde bliva återförenade i vänskap. Denna tanke hyste jag aldrig. Jag kände, liksom han hade känt, att allt var förbi oss emellan. Vilka hans minnen av mig voro, har jag aldrig fått veta — de voro kanske svaga nog och icke svåra att skingra, men mitt minne av honom var likt minnet av en kär vän, som man förlorat genom döden.
Ja, Steerforth, du, som för länge sedan är avlägsnad från skådeplatsen för denna enkla berättelse, min sorg
