― 66 ―
»Var afton», sade mr Peggotty, »lika regelbundet som aftonen kommer, ska ljuset stå vid den gamla vanliga rutan, för att det, om hon någonsin skulle få se det, ska kunna tyckas säga: ’Kom tillbaka, mitt barn! Kom tillbaka!’ Om det någonsin knackar på din fasters dörr, Ham (i synnerhet om det knackar sakta), sedan det blivit mörkt, så får du inte gå och öppna. Laga att det blir hon — men inte du — som får se mitt fallna barn!»
Han gick ett litet stycke framför oss och gick så i några minuter. Under tiden såg jag åter på Ham, och då jag märkte samma uttryck i hans ansikte och att hans ögon alltjämt stodo vända mot den avlägsna ljusstrimman, rörde jag vid hans arm.
Två gånger ropade jag honom vid namn i samma ton varmed jag skulle ha väckt en sovande, innan han hörde mig. Då jag slutligen frågade honom vad det var som så där upptog hans tankar, svarade han:
»Det som ligger framför mig, master Davy, och det där borta.»
»Det liv som ligger framför er, menar ni?» Han hade helt obestämt pekat utåt havet.
»Ja, master Davy. Jag vet inte riktigt hur det är, men där bortifrån tycktes mig komma — liksom slutet på det»; och med dessa ord såg han på mig som om han just nu hade vaknat, men med samma bestämda uttryck.
»Vilket slut?» frågade jag, gripen av min förra fruktan.
»Det vet jag inte», sade han tankfullt. »Jag stod just och tänkte på att alltsammans tog sin början här — och sen så kom slutet. Men det är förbi, master Davy», tillade han, i det han, efter vad det förekom mig, svarade på min blick, »ni behöver inte vara ängslig för mig, men jag är så yr i huvudet, att jag inte riktigt vet hur jag har det.»
Som mr Peggotty stannade för att vänta på oss, skyndade vi oss fram till honom och sade ingenting vidare, men minnet av detta i förening med min förra tanke förföljde mig tidtals, ända till dess det obevekliga slutet kom på den bestämda tiden.
