― 67 ―
Vi kommo helt oförmärkt fram till den gamla båten och gingo in. Mrs Gummidge, som nu icke längre satt och surade i sin speciella vrå, var sysselsatt med att laga till frukosten. Hon tog mr Peggottys hatt, satte fram stolen åt honom och talade så vänligt och tröstande, att jag knappast kände igen henne.
»Min bästa Daniel», sade hon, »ni måste äta och dricka och hålla krafterna uppe, ty utan det duger ni inte till något. Försök bara, och om jag skulle störa er med mitt prat, så säg det, Daniel, så ska jag tiga.»
Då hon hade serverat oss alla, satte hon sig ned vid fönstret, där hon ivrigt arbetade med lagandet av några skjortor och andra kläder, som tillhörde mr Peggotty och vilka hon sedan nätt lade ihop och packade ned i en vaxdukspåse av det slag som sjöfolket brukar. Under tiden fortfor hon att tala på samma lugna sätt.
»Vid alla tider och stunder ska jag vara här, Daniel», sade mrs Gummidge, »och hålla allt i ordning, så som ni önskar det. Jag har väl fått en klen lärdom, men jag ska ändå skriva till er då och då, medan ni är borta, och skicka mina brev till master Davy. Kanske att ni också, Daniel, någon gång skriver till mig och säger mig hur det går er på er långa, ensamma vandring.»
»Men jag fruktar att ni kommer att få det bra ensligt här!» sade mr Peggotty.
»Nej, nej, Daniel», svarade hon, »var inte rädd för det. Bry er inte om mig. Jag får nog att göra med att hålla det i ordning åt vem som helst som möjligen kommer tillbaka, Daniel. När det är vackert väder, sätter jag mig utanför dörren, så som jag brukat göra. Om någon skulle visa sig i närheten, så ska ni få se att den gamla änkan är er trogen.»
Vilken förändring hos mrs Gummidge på en kort tid! Hon var en helt annan människa. Hon var så hängiven och hade en så snabb uppfattning av vad som var bäst alt säga och bäst att lämna osagt, glömde så helt och hållet sig själv och var så full av deltagande för den sorg, som omgav henne, att jag kände ett slags vördnad för henne. Huru hon arbetade denna dag! Det fanns så
