― 68 ―
många saker som skulle hämtas nere vid stranden och gömmas i uthus, såsom åror, nät, segel, tåg, spiror, hummerkorgar, ballastsäckar och dylikt, och ehuru överflödig hjälp lämnades och det icke fanns ett par arbetsföra händer på hela kusten, som icke hade velat anstränga sig för Peggotty och känt sig mer än betalda genom att ombedjas därom, fortfor hon dock att hela dagen träla och släpa under bördor, som överstego hennes krafter, och skyndade sig fram och tillbaka i alla slags onödiga ärenden. Vad hennes motgångar angår, så tycktes hon helt och hållet ha glömt att hon någonsin haft några sådana. Mitt under allt sitt medlidande bibehöll hon en viss jämn fryntlighet, vilken icke var det minst förvånande av den förändring som hade försiggått med henne. Någon butterhet kom alls icke i fråga. Jag märkte icke ens att hon svävade på målet eller att en tår smög sig i hennes öga under hela dagens lopp, förrän i mörkret, då hon, jag och mr Peggotty hade blivit ensamma och han hade somnat av ren utmattning; då först brast hon ut i en halvkvävd gråt och snyftning, förde mig till dörren och sade:
»Gud signe er, master Davy, visa er alltid som en vän mot honom stackare!»
Därefter skyndade hon ögonblickligen ut för att tvätta sitt ansikte, så att hon sedan skulle kunna sitta lugnt vid hans sida och vara vid sitt arbete, då han vaknade. Kort sagt, då jag gick om aftonen, lämnade jag henne såsom ett stöd och en stav åt mr Peggotty i hans sorg, och jag kunde icke nog tänka på den lärdom mrs Gummidge hade givit mig samt den nya erfarenhet hon hade utvecklat för mig.
Klockan var mellan nio och tio, då jag, sedan jag sorgsen och förstämd hade drivit omkring på gatorna, stannade utanför mr Omers dörr. Mr Omer hade, efter vad hans dotter berättade mig, låtit händelsen gå sig så djupt till sinnet, att han hade varit dyster och nedslagen hela dagen och gått och lagt sig ntan att röka sin pipa.
