― 72 ―
människor äro nog tanklösa eller grymma att driva gäck med mig, vad återstår mig då annat än att driva gäck med mig själv och med allt annat? Och om jag nu gör det, vems är då skulden? Är det min?»
Nej, icke miss Mowchers, det insåg jag.
»Om jag presenterat mig som en känslofull dvärg för er falske vän», fortfor den lilla kvinnan och skakade med förebrående allvar på huvudet åt mig, »hur mycket av hans hjälp eller välvilja tror ni väl då att jag hade fått? Om lilla Mowceher (som inte rår för att hon ser ut som hon gör) hade vänt sig till honom eller hans likar på grund av sitt sorgliga öde, när tror ni att hennes svaga röst då skulle ha blivit hörd? Lilla Mowcher skulle lika väl ha behövt leva, om hon än hade varit den buttraste och tråkigaste bland dvärgar, men hon skulle inte kunnat det. Nej, hon kunde ha visslat efter sitt smör och bröd till dess hon dött av luft!»
Miss Mowcher satte sig åter ned på gallret, tog fram sin näsduk och torkade ögonen.
»Tacka Gud på mina vägnar, om ni har ett gott hjärta, såsom jag tror att ni har», sade hon, »för att jag, ehuru jag ganska väl vet vem jag är, kan vara munter och glad och finna mig i allting. I alla händelser tackar jag själv Gud för att jag kan förtjäna min tarvliga utkomst, utan att stå i tacksamhetsskuld hos någon och därför att jag till gengäld för allt som folk kastar åt mig i dårskap eller fåfänga, där jag går min väg fram, kan kasta gyckel tillbaka. Om jag inte grubblar över allt det jag saknar, så är det bättre för mig, utan att vara sämre för någon annan. Om jag är en leksak för er, jättar, så böra ni vara vänliga och hyggliga emot mig.»
Miss Mowcher, som under hela tiden hade betraktat mig med oavvända blickar, stoppade nu sin näsduk tillbaka i fickan och fortfor:
»Jag såg er för en liten stund sedan ute på gatan. Ni kan förmodligen begripa, att jag med mina korta ben och min korta andedräkt inte kunde gå så fort som ni och därför inte kunde hinna upp er, men jag gissade vart ni ämnade er och gick efter er. Jag har varit här
