― 76 ―
Littimer skulle det vara bättre att ha en blodhund än lilla Mowcher i hälarna på sig!»
Jag fäste obetingad tillit till denna sista förklaring, då jag märkte den blick, som ledsagade den.
»Tro mig inte mera, men inte heller mindre, än ni skulle tro ett fruntimmer i sin fulla längd», sade den lilla varelsen, i det hon på ett bedjande sätt rörde vid min handled. »Om ni någonsin får se mig annorlunda än jag nu är och sådan som jag var då ni första gången såg mig, så lägg märke till vilket sällskap jag befinner mig uti. Kom ihåg, att jag är en mycket hjälplös och värnlös liten varelse. Tänk er mig hemma hos min bror och min syster, som äro likadana som jag. Kanske ska ni då inte vara så sträng emot mig eller undra så särdeles mycket över att jag kan vara bedrövad och allvarsam. God natt!»
Jag räckte miss Mowcher handen med en helt annan tanke om henne än den jag hittills hade hyst och öppnade dörren för att släppa ut henne. Det var icke någon lätt sak att få det stora paraplyet uppslaget och försatt i nödig jämvikt i hennes hand, men slutligen lyckades det mig likväl, och jag såg det gå dinglande nedåt gatan utan det ringaste spår av att det fanns en människa under det, undantagandes då någon starkare dusch än vanligt från någon överfylld takränna kastade det på sidan och avslöjade miss Mowcher, som kämpade häftigt för att åter få det upprätt. Sedan jag hade gjort ett par utfall för att bistå henne, vilka likväl blevo fruktlösa, emedan paraplyet alltjämt hoppade framåt igen, likt en ofantlig fågel, innan jag kunde fånga det, gick jag in, lade mig till vila och sov till morgonen.
På morgonen kommo mr Peggotty och min gamla sköterska, och vi gingo i god tid till diligenskontoret, där mrs Gummidge och Ham väntade på oss för att säga oss farväl.
»Master Davy», viskade Ham till mig och drog mig avsides, medan mr Peggotty stuvade in sin påse bland den övriga respackningen, »hans liv är alldeles förstört. Han vet inte vart han går och vad som förestår honom;
