― 81 ―
saken inte låter sig göra. Ett sådant giftermål skulle ohjälpligt avbryta min sons bana och förstöra hans utsikter. Ingenting är säkrare än att det aldrig kan, aldrig skall äga rum. Om det finns något annat sätt att gottgöra…»
»Jag ser nu avbilden av det ansikte», inföll mr Peggotty med stadig, men lågande blick, »som sett på mig i mitt hem, vid min härd, i min båt — jag vet inte allt var — leende och vänligt, medan det var så falskt, att jag blir halvt utom mig, då jag tänker därpå. Om inte det där ansiktets avbild brinner som eld vid tanken på att bjuda mig pengar för mitt barns skam och undergång, så är det lika dåligt som det andra. Jag vet inte om det inte är ännu sämre, eftersom det är en kvinnas.»
Nu förändrades hon helt plötsligt. En harmfull rodnad spred sig över hennes ansikte, och hon sade i en stolt ton, i det hon med båda händerna grep hårt i länstolen:
»Vilken ersättning kan ni bjuda mig för att ni öppnat en sådan avgrund mellan mig och min son? Vad är er kärlek mot min? Vad är er skilsmässa mot vår?»
Miss Dartle rörde sakta vid henne och lutade sig ned för att viska till henne, men hon ville icke höra ett ord.
»Nej, Rosa, inte ett ord! Må karlen lyssna till vad jag säger. Min son, som varit hela mitt livs mål, som jag har ägnat alla mina tankar, vars alla önskningar jag uppfyllt ända ifrån hans barndom, med vilken jag levat en gemensam tillvaro allt ifrån hans födelse — han går och förälskar sig helt tvärt i en eländig flickslinka och undviker mig! Han lönar mitt förtroende med överlagt svek och lämnar mig för hennes skull! Han sätter denna usla nyck mot sin mors anspråk på hans pliktkänsla, kärlek, vördnad och tacksamhet — anspråk, vilka varje dag och timme i hans liv borde ha stärkts till band, vilka ingenting kunde sönderslita! Är då detta inte någon oförrätt?»
Rosa Dartle sökte nu åter att lugna henne, men förgäves.
6.— David Copperfield. II.
