― 86 ―
Han sade detta i högtidlig ton och med blottat huvud, därefter satte han på sig hatten och gick ned för trappan och bort. Vi följde honom till dörren. Det var en varm och dammig afton, just vid den tid, då det eviga trampandet av fötter på den stora huvudgatan, till vilken denna gränd ledde, för ett ögonblick hade tystnat och solen lyste het och röd. Han vände om hörnet av vår skuggiga gränd in i ett ljushav, i vilket vi förlorade honom ur sikte.
Sällan kom denna stund på aftonen, sällan vaknade jag om natten, sällan såg jag upp till månen eller stjärnorna, eller hörde jag regnet falla eller vinden tjuta, utan att jag tänkte på den stackars pilgrimens ensliga gestalt, där han vandrade framåt, och erinrade mig hans ord:
»Jag går för att söka henne fjärran och när. Om någon olycka skulle hända mig, så kom ihåg, att de sista ord, jag lämnade efter mig åt henne, voro: ’Min oförändrade kärlek är hos mitt älskade barn, och jag förlåter henne!’»
