Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/95

Den här sidan har korrekturlästs

― 91 ―

»Vi torde inte så snart mötas igen — något som utan tvivel blir angenämast för oss båda, då sådana möten aldrig kunna vara behagliga. Jag väntade inte att ni, som ständigt satte er upp mot den lagliga myndighet jag utövade till er egen fördel och förbättring, skulle hysa välvilja mot mig. Det råder en antipati oss emellan…»

»En tämligen gammal, skulle jag tro», inföll jag.

Han log och kastade en så elak blick på mig, som kunde komma från hans mörka ögon.

»Den grodde i er redan som litet barn», sade han, »och förbittrade er stackars mors liv. Ni har rätt. Jag hoppas att ni måtte ändra er och arbeta på er förbättring.»

Här slutade han samtalet, som hade förts med sakta röst i ett hörn av det yttre kontoret, gick in i mr Spenlows rum och sade på sitt slätaste sätt:

»Herrar av mr Spenlows yrke äro vana vid familjetvister och veta huru invecklade och kinkiga de alltid äro.»

Med dessa ord betalte han avgiften för tillståndsbeviset, vilket, nätt hopviket, överlämnades åt honom av mr Spenlow tillika med en handtryckning och en artig lyckönskan till honom och bruden, och gick ut ur kontoret.

Det skulle kanske ha fallit sig svårare för mig att lägga band på min tunga, om jag hade haft mindre besvär med att övertyga Peggotty (den beskedliga varelsen var endast ond på mina vägnar!) om att detta icke var ett lämpligt ställe för tvister och beskyllningar och att hon borde lugna sig och vara tyst. Hon hade råkat i en så ovanlig sinnesrörelse, att jag var rätt glad över att jag slapp undan med en hjärtlig omfamning, vilken framkallades av denna påminnelse om allt vad vi i forna dagar hade lidit och i vilken jag måste finna mig så gott jag kunde i mr Spenlows och hans skrivares närvaro.

Mr Spenlow tycktes icke veta vilket släktskapsband som förenade mig och mr Murdstone, och jag kände mig helt glad däröver, emedan jag icke kunde förmå mig att