― 92 ―
erkänna honom för min styvfar, icke ens för mig själv, då jag erinrade mig det jag kände av min mors historia. Mr Spenlow tycktes antaga, så framt han över huvud ägnade hela saken någon tanke, att min tant stod i spetsen för regeringspartiet i vår familj och att det gavs ett upprorsparti under en annan chef — åtminstone förmodade jag det av vad han sade medan vi väntade på att mr Tiffey skulle få Peggottys räkning avslutad.
»Miss Trotwood», sade han, »är onekligen mycket bestämd och ger inte lätt vika för något motstånd. Jag beundrar hennes karaktär och lyckönskar er, Copperfield, till att ni befinner er på den rätta sidan. Oenigheter mellan släktingar äro mycket beklagliga, men förekomma mycket ofta, och huvudsaken är att man håller sig på den rätta sidan…», varmed han förmodligen menade på penningarnas.
»Jag förmodar att det här är ett rätt gott parti?» sade mr Spenlow.
Jag förklarade, att jag icke visste något därom.
»Jo», sade han, »att döma av de få ord, som mr Murdstone yttrat — något som en karl ofta gör vid ett dylikt tillfälle — och att döma av vad miss Murdstone yttrade, tycks det vara ett gott parti.»
»Menar ni med detta, att han får pengar med henne?» frågade jag.
»Ja», sade mr Spenlow, »jag hör att det finns pengar och skönhet med, påstås det.»
»Såå? Är hans hustru ung?»
»Hon har nyligen kommit till myndiga år», sade mr Spenlow, »och det så nyligen, att jag tror att man endast avvaktat detta.»
»Herren bevare henne!» sade Peggotty och så oväntat och med så starkt eftertryck, att vi alla tre stodo helt förlägna till dess Tiffey kom med räkningen.
Gamle Tiffey kom emellertid snart och räckte mr Spenlow räkningen för att han skulle se igenom den. Mr Spenlow, som jämkade sin haka i halsduken och strök sig sakta om den, genomgick de olika posterna med en avbedjande min — som om de samtligen varit Jorkins'
