Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs

― 98 ―

man såg läraren komma in, lade hon pusten i sitt knä och sade något, som tycktes mig låta som: »Min Charley!» men då hon fick se även mig komma in, reste hon sig upp och gjorde en liten förlägen nigning för mig, i det hon gnuggade sina händer.

Kan ni koka den här unga herrns frukost åt honom?» sade läraren från Salem House.

»Om jag kan?» sade den gamla kvinnan. »Ja, det kan jag visst det!»

Hur står det till med mrs Fibbitson i dag?» frågade läraren med en blick på en annan gammal gumma, som satt i en stor länstol vid kaminen och såg till den grad ut som ett klädesbylte, att jag ännu i detta ögonblick känner mig glad över att jag icke satte mig på henne av misstag.

»Å, det är bara klent», svarade den första gamla gumman. »Det är en av hennes svåra dagar i dag. Om elden av någon olyckshändelse skulle slockna, tror jag sannerligen att hon också skulle slockna och aldrig mera kvickna till igen.»

Eftersom de sågo på henne, såg även jag på henne. Ehuru det var varmt i luften, tycktes hon icke ha tankar för någonting annat än elden. Det förekom mig som om hon till och med vore avundsjuk på pannan, som stod på den, och jag har anledning att antaga, att hon förargade sig över att elden skulle tvingas att koka mitt ägg och steka mitt fläsk, ty jag såg med mina egna nedslagna ögon huru hon en gång knöt handen åt mig medan dessa kulinariska tillredelser ägde rum och ingen lade märke till henne. Solen lyste in genom det lilla fönstret, men hon satt med sin egen rygg och ryggen på den stora länstolen emot den, skyddande för elden, som om hon omsorgsfullt sökte hålla den varm, i stället för att det var den som skulle hålla henne varm, och bevakade den på det mest misstrogna sätt. Då elden befriades, genom att tillrustningarna för min lilla frukost voro avslutade, blev hon så innerligt glad, att hon skrattade högt — och ett högst omelodiskt skratt hade hon, det måste jag säga.