― 101 ―
fot — detta räckte icke länge, ty jag var icke synnerligen lång — stängde porten efter oss och tog ur nyckeln. Medan vi gingo upp till byggningen under några mörka och tunga träd, ropade han efter min följeslagare:
»Hallå!»
Vi sågo oss om, och han stod i dörren till den lilla portvaktarstuga, i vilken han bodde, med ett par stövlar i handen.
»Hör nu», sade han, »skoflickaren har varit här, medan ni var ute, mr Mell, och sa', att han inte kunde lappa dem vidare. Han sa', att det inte fanns en bit kvar av den ursprungliga stöveln och undrade att ni kunde tro att de kunde lagas.»
Med dessa ord kastade han stövlarna till mr Mell, som gick några steg tillbaka för att taga upp dem och betraktade dem (mycket nedslaget, misstänker jag) medan vi gingo framåt tillsammans. Jag märkte nu för första gången, att de stövlar, han hade på sig, voro mycket slitna, och att hans strumpa just nu höll på att spricka ut på ett ställe, likt en blomsterknopp.
Salem House var en fyrkantig tegelstensbyggning med flyglar, och hade ett tomt och ödsligt utseende. Allt var så tyst och stilla där inne, att jag sade till mr Mell, att gossarna visst voro ute, men han tycktes bliva förvånad över att jag icke visste att det nu var ferier. Alla gossarna hade rest hem; husets ägare, mr Creakle, vistades vid havskusten jämte mrs och miss Creakle, och jag hade blivit skickad till skolan under lovtiden till straff för mitt dåliga uppförande, vilket han alltsammans berättade mig under vägen.
Han förde mig nu in i skolsalen, vilken föreföll mig såsom det ödsligaste och bedrövligaste ställe jag någonsin hade skådat. Jag ser den ännu. Det är ett långt rum med tre långa rader pulpeter och sex rader bänkar samt med alla väggarna fulla med pinnar för att därpå hänga mössor och griffeltavlor. Bitar av gamla skriv- och temaböcker ligga kringkastade på det smutsiga golvet. Några små hus åt silkesmaskar, förfärdigade av samma ämne, stå här och där på pulpeterna. Två små,
