― 107 ―
»Jaså», sade mr Creakle, »det här är den unga herrn vars tänder skola filas. Vänd om honom!»
Mannen med träbenet vände mig om för att visa plakatet och sedan han givit mr Creakle tillräcklig tid att betrakta det, vände han mig åter om, med ansiktet åt mr Creakle, vid vars sida han ställde sig. Mr Creakles ansikte var eldrött, hans ögon voro små och lågo djupt in i huvudet; han hade tjocka ådror i pannan, en liten näsa och en stor haka. Han var skallig uppe på hjässan, och ett litet tunt hår av fuktigt utseende, som började gråna, var borstat upp från vardera tinningen, så att de båda sidorna möttes på hans panna. Men det, varmed han gjorde det största intrycket på mig, var att han icke hade någon röst, utan talade i viskande ton. Den ansträngning, detta kostade honom, eller medvetandet om att han talade så sakta, glorde hans bistra ansikte ännu bistrare och hans tjocka ådror ännu tjockare, då han talade, så att det icke förvånar mig, att denna egendomlighet, då jag återkallar honom i mitt minne, förekommer mig såsom den väsentligaste hos honom.
»Nå», sade mr Creakle. »Hur låter rapporten om pojken?»
»Ännu är det ingenting att anmärka emot honom», svarade mannen med träbenet. »Det har ännu inte varit något tillfälle.»
Det förekom mig som om detta förargade mr Creakle, men däremot icke mrs och miss Creakle, på vilka jag nu för första gången kastade en blick och som båda voro magra och stillsamma av sig.
»Kom hit, sir», sade mr Creakle och vinkade åt mig.
»Kom hit», sade mannen med träbenet och upprepade vinken.
»Jag har det nöjet att känna din styvfar», viskade mr Creakle och tog mig i örat, »det är en hedersman och en man med stark karaktär. Han känner mig och jag känner honom. Känner du mig? Vasa?» sade mr Creakle, i det han med grym lekfullhet nöp mitt öra.
»Inte ännu, sir», sade Jag, vridande mig av smärta.
