Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs

― 108 ―

»Ännu inte, vasa?» upprepade mr Creakle. »Men du ska' snart lära dig det, vasa?»

»Du ska' snart lära dig det, vasa?» upprepade mannen med träbenet.

Jag erfor sedan att han med sin kraftiga stämma i allmänhet var tolk åt mr Creakle, då denne talade till gossarna.

Jag blev mycket rädd och sade att jag hoppades det. Det förekom mig hela tiden som om det brände som eld i mitt öra, så hårt nöp han det.

»Jag ska' säga dig vad jag är», viskade mr Creakle och släppte slutligen mitt öra med en vridning, som lockade tårarna i mina ögon. »Jag är en tatar.»

»En tatar», upprepade mannen med träbenet.

»Då jag säger att jag ska göra något, så gör jag det», sade mr Creakle, »och när jag säger att jag vill ha något gjort, så vill jag ha det gjort.»

»… Vill ha något gjort, så vill jag ha det gjort», upprepade mannen med träbenet.

»Jag är en bestämd karaktär», fortfor mr Creakle. »Det är vad jag är. Jag gör min plikt. Det är vad jag gör. Om mitt kött och blod» — här såg han på mrs Creakle — »reser sig upp mot mig, så är det inte mitt kött och blod. Jag kastar det ifrån mig. Har den där karlen varit här igen?» fortfor han, vänd till mannen med träbenet.

»Nej», lät svaret.

»Nej», sade Creakle, »han vet bättre än så; han känner mig. Må han hålla sig på avstånd», sade mr Creakle, i det han slog handen i bordet och såg på mrs Creakle, »ty han vet vad jag går för. Nu har du börjat lära känna mig, min unge vän, och kan gå. För bort honom.»

Jag var mycket glad över befallningen att gå min väg, både mrs och miss Creakle torkade sina ögon, och jag kände mig lika illa till mods för deras skull som för min egen. Men jag hade en anhållan på sinnet, som var av den vikt för mig, att jag icke kunde låta bli att säga, ehuru jag själv förvånade mig över mitt mod: