― 110 ―
en av gossarna, stor eller liten, i samma ögonblick som han anlände, presenterade mig med följande ord: »Kom hit, så ska' du få se! Här är någonting lustigt!» En lycka var det även, att de flesta gossarna kommo tillbaka tämligen nedslagna och bedrövade och därför icke skojade så mycket på min bekostnad som jag hade väntat. Några av dem dansade visserligen omkring mig likt vilda indianer, och de flesta kunde icke motstå frestelsen att låtsa som om jag vore en hund, och klappade och ströko mig för att jag icke skulle bitas och sade: »Lägg sig!» och kallade mig vid ett hundnamn. Detta gjorde mig naturligtvis helt förbryllad, då det skedde bland så många främmande personer, men i det hela taget gick det likväl vida bättre än jag hade väntat.
Jag ansågs emellertid icke vara formligt upptagen i skolan förrän J. Steerforth hade kommit. Inför denne gosse, som ansågs vara mycket lärd och såg mycket bra ut och var minst sina sex år äldre än jag, fördes jag fram liksom inför en domare. I ett skjul ute på lekplatsen anställde han rannsakning rörande detaljerna av min bestraffning och behagade därefter fälla den domen, att det var »både synd och skam», för vilket yttrande jag sedan ständigt kände mig honom innerligt förbunden.
»Huru mycket pengar har du, Copperfield?» frågade han, då vi vandrade tillsammans, sedan han hade avgjort min sak med de ovannämnda orden.
Jag svarade att jag hade sju shillings.
»Det är bäst att du låter mig sköta dem», sade han. »Åtminstone kan jag göra det, om du vill, men vill du inte, så slipper du.»
Jag skyndade att följa hans vänskapliga vink, öppnade Peggottys pung och tömde den i hans hand.
»Har du lust att använda något av dem nu?» frågade han.
»Nej, jag tackar», svarade jag.
»Ty du kan gärna få det», sade Steerforth. »Säg bara till.»
»Nej, jag tackar så mycket, sir», upprepade jag.
