― 112 ―
samtyckte han därtill och satte sig på min madrass, där han utdelade anrättningen — med fullkomlig opartiskhet, det måste jag tillstå — och utskänkte bärvinet i ett litet glas utan fot, som var hans egen tillhörighet. Vad mig själv angår, satt jag på hans vänstra sida, och de Övriga voro grupperade omkring oss på de närmaste sängarna och på golvet.
Huru väl erinrar jag mig icke hur vi sutto där och talade viskande, eller rättare sagt huru de viskade och jag vördnadsfullt hörde på, hur månskenet trängde ett kort stycke in i salen och målade ett blekt fönster på golvet, medan de flesta av oss sutto i mörker, utom då Steerforth tände en svavelsticka i en flaska med fosfor för att leta efter någonting och spred ett blått skimmer över oss, som genast åter försvann! En viss mystisk känsla, som var en följd av mörkret, det hemlighetsfulla i den glada tillställningen samt den viskande ton, varuti allt sades, smyger sig åter över mig, och jag lyssnar till allt vad de säga mig med en dunkel känsla av högtidlighet och bävan, som kommer mig att glädja mig åt att de äro mig så nära och gör mig rädd (ehuru jag låtsar som om jag skrattade), då Traddles påstår sig se ett spöke i vrån.
Jag hörde allt möjligt om skolan och allt som dit hörde. Jag hörde att mr Creakle icke utan skäl hade gjort anspråk på att vara en tatar, att han var den strängaste och hårdaste av alla möjliga lärare, att han slog omkring sig till höger och vänster varenda dag i sitt liv, huggande in bland pojkarna som en dragon och piskande dem utan barmhärtighet. Själv kunde han inte annat än slåss, emedan han, efter vad Steerforth sade, var okunnigare än den nedersta pojken i skolan. För åtskilliga år sedan hade han drivit en liten humlehandel i Westminster, men hade givit sig till skolmästare, sedan han gjort konkurs och gjort över med sin hustrus pengar. Allt detta hörde jag och mycket mera, som jag ej kunde begripa att de kunde veta.
Jag hörde, att mannen med träbenet, vars namn var Tungay, var en tjurskallig barbar, som förr hade biträtt
