Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/120

Den här sidan har korrekturlästs

SJUNDE KAPITLET.
Min första termin i Salem House.

Den följande dagen började skolan på fullt allvar. Jag erinrar mig, att det gjorde ett djupt intryck på mig, att bullret av de många rösterna plötsligt förstummades som i graven, då mr Creakle kom in efter frukosten och stannade i dörren och såg på oss, alldeles som jätten i sagan överskådar sina fångar.

Tungay stod vid mr Creakles sida. Jag tyckte att han icke hade någon anledning att med en så våldsam häftighet ropa »tyst!» eftersom alla gossarna hade blivit mållösa och orörliga.

Mr Creakle sågs och Tungay hördes tala på följande sätt:

»Nu, gossar, är det en ny termin. Passa på vad ni ha att sköta under den här tiden. Jag vill råda er att raska på med läxorna, ty jag ämnar raska på med karbasen. Jag tänker inte försumma mig. Det är inte värt att ni skubba er, ty ni skubba ändå inte bort de märken, som jag kommer att ge er. Och nu till arbete, varenda gosse!»

Då denna förfärliga inledning var slutad och Tungay hade skumpat ut igen, kom mr Creakle fram dit jag satt och sade mig, att om jag var känd för att bitas, så var det på samma sätt med honom. Därpå visade han mig käppen och frågade vad jag tyckte om den tanden. Var det en skarp tand, vasa? Var det en dubbeltand, vasa? Var den lång, vasa? Bet den djupt, vasa? Bet den? Vid varenda av dessa frågor gav han mig ett så hårt slag, att jag vred mig av smärta, och på detta sätt blev jag mycket snart en invigd medlem av Salem House (såsom Steerforth sade) och på samma gång mycket snart bragt till tårar.