― 119 ―
olyckligaste gosse i världen) händelsevis sönder detta samma fönster med en boll. Jag ryser ännu i detta ögonblick vid den förfärliga känslan av att ha sett det ske och veta, att bollen studsat mot mr Creakles heliga huvud.
Den stackars Traddles! I en åtsittande, ljusblå dräkt som gav hans armar och ben utseende av köttkorvar, var han alltid den muntraste och olyckligaste av alla gossarna. Han fick alltid smaka käppen — jag tror att han fick ett kok stryk varenda dag under denna termin, med undantag av en måndag, då han slapp med en handplagga på båda händerna — och skulle alltid skriva till sin onkel därom, men gjorde det aldrig. Då han ett ögonblick hade lutat huvudet mot pulpeten, blev han åter glad och munter, började skratta igen och rita full sin tavla med benrangel, innan hans ögon ännu hunnit torka. I början kunde jag icke begripa vilken tröst Traddles kunde finna uti att teckna benrangel, och ansåg honom en tid bortåt för ett slags eremit, som genom dessa sinnebilder erinrade sig om att han ej i evighet kunde komma att få stryk, men antagligen gjorde han det endast för att de voro så lätta att rita och icke behövde några anletsdrag.
Han var en mycket hederlig gosse, den Traddles, och han ansåg det vara en helig plikt för gossarna att hjälpa varandra. Han fick vid flera tillfällen plikta för denna sin uppfattning och i synnerhet en gång, då Steerforth skrattade i kyrkan, men klockaren trodde att det var Traddles och tog och ledde ut honom. Jag ser honom ännu, huru han går bort under bevakning, följd av församlingens föraktfulla blickar. Han sade aldrig vilken den verklige förbrytaren var, ehuru han fick umgälla det dagen därpå och blev instängd i så många timmar, att hans latinska lexikon vimlade av en hel kyrkogård full av benrangel, då han kom ut. Men han fick även sin belöning. Steerforth sade, att Traddles icke var någon skvallertacka, och detta ansågo vi allesammans för det högsta lovord. Jag för min del skulle för att vinna en sådan belöning velat utstå en hel hop, ehuru jag var
