Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs

— 123 —

för att skratta med tårar i ögonen — var liksom ett slags kör och låtsade som om han finge kramp av de komiska partierna och som om han blev överväldigad av förskräckelse, då någonting av det hemska slaget förekom i berättelsen. Detta förbryllade mig tämligen ofta. Jag erinrar mig att det hörde till hans stående kvickheter, att påstå, att tänderna skallrade i munnen på honom, varje gång det var tal om en alguarzil i Gil Blas' äventyr, och jag kommer ihåg, att då Gil Blas sammanträffade med rövarkaptenen i Madrid, härmade den olycklige spefågeln ett sådant anfall av förskräckelse, att han hördes av mr Creakle, som gick och strök ute i korridoren, samt vederbörligen blev avstraffad för oordentligt uppförande i sovrummet.

Allt det romantiska och drömmande, som bodde inom mig, utvecklades genom allt detta berättande i mörkret, och såtillvida torde denna sysselsättning icke ha varit vidare gagnelig för mig, men det att jag omhuldades såsom ett slags rolighetsdocka i det rum där jag låg och medvetandet om att denna min talang omtalades bland de andra gossarna och ådrog mig en icke ringa uppmärksamhet, ehuru jag var den yngste av dem, uppmuntrade mig till flit. I en skola, som styres med ren grymhet, är det icke antagligt att man lär sig mycket, vare sig föreståndaren är en stympare eller icke. Jag tror att gossarna i vår skola i det hela taget voro så okunniga som skolgossar gärna kunna vara; de blevo alltför mycket oroade och piskade för att kunna lära sig särdeles mycket, och man kan lika litet göra framsteg i sina studier, som man kan göra framsteg i något annat avseende under ständig olycka, plåga och förtret. Men min lilla fåfänga och Steerforths bistånd hjälpte mig dock framåt, och om jag än därigenom icke i någon mån undgick straff, utgjorde jag likväl under den tid jag var där ett undantag från den stora hopen, eftersom jag alltjämt plockade upp ett eller annat litet korn av vetande.

Häruti understöddes jag mycket av mr Mell, som visade mig en välvilja, vilken jag med tacksamhet erin-