Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs

— 127 —

de voro rädda. Mr Mell satt några ögonblick alldeles tyst, med armbågarna mot pulpeten och ansiktet dolt i händerna.

»Mr Mell», sade mr Creakle, i det han ruskade honom i armen, och hans viskning kunde nu höras så tydligt, alt Tungay icke behövde upprepa hans ord, »jag vill hoppas, att ni inte glömt er?»

»Nej, sir, nej», svarade läraren, i det han blottade sitt ansikte och skakade på huvudet under stark rörelse och gnuggade händerna. »Nej, sir, nej. Jag har kommit ihåg mig, sir — nej, mr Creakle, jag har inte glömt mig, Jag har kommit ihåg mig, sir. Jag — jag — skulle önska, att ni hade kommit ihåg mig litet förr, mr Creakle. Det — det — skulle ha varit vackrare, sir, mera rätt gjort, sir. Det skulle ha besparat mig åtskilligt, sir.»

Mr Creakle, som såg skarpt på mr Mell, lade handen på Tungays axel, klev upp på bänken bredvid honom och satte sig på pulpeten. Sedan han från denna tron ytterligare hade stirrat skarpt på mr Mell, medan denne skakade på huvudet och i samma häftigt upprörda tillstånd gnuggade sina händer, vände sig mr Creakle om mot Steerforth och sade:

»Nå, sir, eftersom han inte vill nedlåta sig att svara mig, så säg mig ni, vad det är.»

Steerforth undvek frågan en kort stund under det han betraktade sin motståndare med förakt och förbittring, utan att yttra ett ord. Jag erinrar mig, att jag under denna tystnad icke kunde låta bli att tänka på hur bra han såg ut och hur tarvlig och simpel mr Mell såg ut i jämförelse med honom.

»Vad menade han med att tala om favoriter?» sade Steerforth slutligen.

»Favoriter?» upprepade mr Creakle, medan ådrorna i hans panna hastigt svällde upp. »Vem talar om favoriter?»

»Det gjorde han», sade Steerforth.

»Och vad menade ni med det, sir?» frågade mr