— 128 —
Creakle, i det han förbittrad vände sig om mot sin medhjälpare.
»Jag menade, mr Creakle», svarade han med dämpad röst, »jag menade vad jag sade — att ingen lärjunge var berättigad att begagna sig av sin ställning som favorit till att förolämpa mig.»
»Förolämpa er!» sade mr Creakle. »Nej, hör man på bara! Men, med er gunstiga tillåtelse, herr Vad-ni-heter», och nu lade mr Creakle sina armar med spanskt rör och alltsammans i kors över bröstet och gjorde sådana rynkor i sin panna, att hans små ögon knappast kunde upptäckas under dem, »då ni talade om favoriter, visade ni då den tillbörliga aktningen mot mig? Mot mig, sir», sade mr Creakle, i det han plötsligt sträckte fram sitt huvud och därefter drog det tillbaka igen, »föreståndaren för denna anstalt och er principal?»
»Jag medger gärna, att det var en smula förhastat», sade mr Mell. »Jag skulle inte ha sagt det, om jag hade varit lugn.»
Här föll Steerforth in:
»Därefter sade han, att jag var låg och därefter sade han, att jag var dålig, och så kallade jag honom en tiggare. Om jag hade varit lugn, skulle jag kanske inte ha kallat honom en tiggare. Men jag gjorde det och är villig att bära följderna.»
Utan att måhända tänka på vad som kunde följa av detta, kände jag mig helt förtjust över detta käcka tal. Det gjorde även intryck på gossarna, ty ett lågt sorl hördes ibland dem, ehuru ingen yttrade ett ord.
»Det överraskar mig, Steerforth — ehuru er uppriktighet gör er all heder», sade mr Creakle, »onekligen gör er all heder — det överraskar mig, Steerforth, det tillstår jag, att ni kunnat begagna en sådan benämning på en person som är anställd och avlönad i Salem House, Sir.»
Steerforth uppgav ett kort skratt.
»Detta är inte något svar på min anmärkning, sir», sade mr Creakle. »Jag väntar mera av er än så, Steerforth.»
