— 131 —
ligt eller — såsom jag av vår ömsesidiga ålder och den känsla, varmed jag såg upp till honom, snarare borde kalla det — olydigt, ifall jag hade röjt den rörelse, som då nedtyngde mig. Han var mycket ond på Traddles och sade, att det gladde honom, att han fått den lön han förtjänte.
Den stackars Traddles, som hade genomgått stadiet att ligga med huvudet på pulpeten och, efter vanan, lättade sitt hjärta med att rita en hel mängd benrangel, svarade, att det brydde han sig icke om, och att mr Mell hade blivit illa behandlad.
»Vem har då behandlat honom illa, min ömsinta mamsell?»
»Det har du gjort», svarade Traddles.
»Vad har jag då gjort?» sade Steerforth.
»Vad du har gjort?» genmälde Traddles. »Du har sårat hans känslor och gjort att han mist sin plats.»
»Hans känslor!» upprepade Steerforth föraktfullt. »Hans känslor repa sig nog snart, det ansvarar jag för. Hans känslor äro inte lika dina, Traddles. Vad hans plats beträffar — den var ju präktig, eller hur? — så tror du inte, att jag tänker skriva hem och laga att han får litet pengar, din dumsnut?»
Vi funno att detta var en mycket ädel avsikt hos Steerforth, vilkens mor var änka och rik och, efter vad det sades, gjorde allt vad han bad henne om. Vi voro allesammans glada över att se Traddles så där »stukad» och höjde Steerforth till skyarna, i synnerhet då han nedlät sig till att förklara, att vad han hade gjort, det hade han gjort endast och allenast för vår skull, och att han hade gjort oss en stor tjänst genom att handla så där oegennyttigt.
Men jag måste tillstå, att då jag den aftonen skulle till att berätta en roman i mörkret, tycktes mr Mells gamla flöjt mer än en gång ljuda sorgset i mina öron, och att det, då Steerforth slutligen tröttnade vid att längre höra på mig, föreföll mig som om den spelade så dystert någonstädes, att jag kände mig helt olycklig därvid.
