Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/138

Den här sidan har korrekturlästs

— 134 —

dem. Ja», fortor mr Peggotty helt långsamt, tydligen benägen att icke släppa detta ämne, emedan han icke hade något annat till hands, »jag försäkrar er att mrs Gummidge har kokat dem.»

Jag yttrade min tacksamhet, och sedan mr Peggotty hade sett på Ham, som stod och log som ett får åt skaldjuren, utan något försök att komma honom till hjälp, sade han:

»Ser ni, vi kom med tillhjälp av vind och ström i en av våra Yarmouthskutor över till Gravesend. Syster min skrev upp namnet på det här stället åt mig och skrev och sa, att om jag någon gång skulle komma till Gravesend, så skulle jag titta hit och fråga efter master Davy och hälsa honom från henne och säga att familjen mådde riktigt ovanligt. Lilla Emili, ser ni, skriver nog till syster min, när jag nu kommer hem, och talar om att jag träffat er och att ni likaledes mådde ovanligt, och så blir det trevligt som en riktig runddans.»

Jag måste betänka mig ett ögonblick innan jag fullt fattade vad mr Peggotty menade med detta talesätt, som uttryckte en verklig cirkel av begrepp. Därefter tackade jag honom hjärtligt och sade, med en viss känsla av att jag rodnade, att jag förmodade, att lilla Emili också hade blivit förändrad sedan den tid då vi gingo och plockade stenar och snäckor nere vid stranden.

»Hon håller på att bli riktigt stora flickan, det är vad hon gör», sade mr Peggotty. »Fråga bara honom.»

Han menade Ham, som stod och strålade av förtjusning och bifall över påsen med räkorna.

»Hennes vackra ansikte!» sade mr Peggotty, medan hans eget sken som ett ljus.

»Hennes kunskaper!» sade Ham.

»Hennes skrivning!» sade mr Peggotty. »Den är så svart som kol och så stor att man kan se den var som helst.»

Det var verkligen rörande att se den förtjusning varav mr Peggotty fylldes, då han tänkte på sin lilla gunstling. Han står åter framför mig, med sitt stora,