Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/146

Den här sidan har korrekturlästs

— 142 —

ten utan att knacka på, trädde jag in med sakta och rädda steg.

Gud vet vilka barnsliga minnen som väcktes hos mig, då jag hörde min mors röst i den gamla salen, i det jag satte min fot i förstugan. Hon sjöng med dämpad röst. Jag tyckte att jag måste ha legat i hennes armar och hört henne sjunga så för mig medan jag ännu var ett spätt barn. Melodien var mig obekant och likväl var den så gammal, att den fyllde mitt hjärta ända till randen; den liknade en vän, som kommit tillbaka efter en lång frånvaro.

Till följd av det stilla, tankfulla sätt, varpå min mor gnolade på sin sång, trodde jag att hon var ensam och gick in i salen. Hon satt vid kaminen och hade vid bröstet ett litet barn, vars späda hand hon höll upp mot sin hals. Hennes ögon sågo ned i dess ansikte, och hon satt och sjöng för det. Jag hade så till vida gissat rätt, att hon var allena, som det icke var någon annan hos henne.

Jag tilltalade henne, och hon störtade upp med ett anskri, men då hon fick se mig, kallade hon mig sin kära Davy, sin egen gosse, och gick fram emot mig, knäföll på golvet och kysste mig och lade mitt huvud till sitt bröst vid sidan av den lilla varelse som hade byggt sitt bo där, och förde hans hand upp till mina läppar.

Jag önskar att jag hade dött. Jag önskar att jag hade dött då, med denna känsla i mitt hjärta! Jag skulle då ha varit mera passande för himmelen än jag någonsin sedan varit.

»Han är din bror», sade min mor och smekte mig. »Davy, min vackra gosse! Mitt stackars barn!»

Därpå kysste hon mig flera gånger och slog sin arm kring min hals. Medan hon gjorde detta kom Peggotty in, kastade sig ned på golvet och var under en fjärdedels timme halvtokig av glädje liksom vi.

Det tycktes som om man icke hade väntat mig så snart, emedan formannen hade kommit mycket tidigare än han brukade, och det tycktes som om mr och miss