— 143 —
Murdstone hade gått på ett besök i grannskapet och icke skulle komma tillbaka förrän på kvällen. Jag hade aldrig vågat hoppas något sådant. Jag hade icke trott att vi någonsin vidare skulle få vara ostörda tillsammans, och jag kände mig för ögonblicket till mods, som om de forna dagarna hade återkommit.
Vi åto middag tillsammans framför eldbrasan. Peggotty skulle ha passat upp på oss, men detta ville min mor icke tillåta och förmådde henne att sätta sig ned och äta tillsammans med oss. Jag hade min egen gamla tallrik med den bruna bilden av ett örlogsskepp för fulla segel, vilken Peggotty under hela tiden hade gömt någonstans medan jag varit borta och icke skulle velat slå sönder, sade hon, för hundra pund. Och jag hade min egen lilla mugg med Davy på och min egen gamla gaffel och min egen gamla kniv, som icke ville bita på någonting.
Medan vi sutto till bords, ansåg jag det vara ett lämpligt tillfälle att tala med Peggotty om mr Barkis, men innan jag slutat mitt meddelande, började hon att skratta och kastade förklädet över sitt ansikte.
»Peggotty», sade min mor, »vad är det?»
Peggotty endast skrattade ännu mera och höll förklädet tätt över ansiktet, då min mor försökte att draga bort det, och satt som om hon haft sitt huvud i en påse.
»Vad gör du, din toka?» sade min mor skrattande.
»Å, den galna människan!» utbrast Peggotty. »Han vill gifta sig med mig.»
»Det skulle vara ett mycket gott parti för dig, eller hur?» frågade min mor.
»Å, det vet jag inte», sade Peggotty. »Fråga mig inte. Jag ville inte ha honom, om han också vore av bara guld — och inte vill jag ha någon annan heller.»
»Nå, varför säger du honom inte det då, din tokiga varelse?» sade min mor.
»Säger honom det!» genmälde Peggotty och tittade fram ifrån sitt förkläde. »Han har aldrig sagt ett ord till mig om den saken. Han vet bättre än så. Om han
