— 145 —
på huvudet och läggande sina armar i kors, »minsann om hon det gör. Inte för att det inte finns somliga kattor som skulle bli glada nog om hon gjorde det, men jag ska inte göra dem till viljes, utan tvärtom göra dem emot. Jag ska stanna hos er till dess jag blir en butter och krank och gammal gumma. Och när jag är alltför döv och halt och blind och oförmögen att tala rent för att duga någonting till, inte ens till att gräla på, så går Jag till min Davy och ber honom taga emot mig.»
»Ja, Peggotty», svarade jag, »och jag ska bli bra glad att få se dig, och du ska bli lika väl mottagen som en drottning.»
»Gud signe ert kära hjärta!» ropade Peggotty. »Jag vet att ni ska göra det!»
Därpå kysste hon mig i förväg, i tacksamt erkännande av min gästfrihet. Därefter dolde hon åter sitt ansikte i förklädet och skrattade ännu en gång åt mr Barkis, och så tog hon upp det lilla barnet ur vaggan och pysslade om det, och så dukade hon av bordet och så kom hon tillbaka in med en annan mössa och med sitt syskrin och alnmåttet och vaxljusbiten, alldeles som förr.
Vi sutto omkring brasan och språkade helt glatt och belåtet. Jag berättade dem vilken sträng skolmästare mr Creakle var, och de beklagade mig mycket. Vidare berättade jag dem vilken älskvärd gosse Steerforth var och hur han beskyddade mig, och Peggotty sade, att hon skulle vilja gå ett tjog mil för att få se honom. Då det lilla barnet vaknade, tog jag det i mina armar och vyssjade det kärleksfullt. Då det åter somnade, smög jag till min mors sida enligt min gamla, nu så länge avbrutna vana och satt med mina armar kring hennes liv och min lilla röda kind mot hennes axel och kände åter hur hennes vackra hår föll ned över mig — som en änglavinge, minns jag att jag tänkte — och var i högsta grad lycklig.
Medan jag satt så och såg in i elden och såg alla möjliga bilder i de glödande kolen, föreföll det mig nästan som om jag aldrig hade varit borta, som om mr
10. — David Copperfield. I.
