— 146 —
och miss Murdstone voro sådana bilder och skulle försvinna då elden brann ned, och att det icke fanns någonting verkligt uti allt vad jag mindes, utom min mor, Peggotty och jag själv.
Peggotty satt och stoppade på en strumpa så länge hon kunde se och satt därefter med den dragen utanpå vänstra handen, som om den varit en handske, och med stoppnålen i den högra, färdig att åter börja att stoppa så ofta lågan blossade upp.
Jag kan sannerligen icke begripa vilkas strumpor det kunde ha varit som Peggotty ständigt stoppade, eller varifrån ett sådant förråd av trasiga strumpor beständigt kom. Alltifrån min tidigaste barndom tyckes hon mig ständigt sysselsatt med detta slags handarbete och aldrig med något annat.
»Jag skulle just vilja veta», sade Peggotty, som stundom greps av ett anfall av undran rörande något högst oväntat ämne, »vad som blivit av Davys grandtant?»
»Herregud, Peggotty», sade min mor, i det hon ryckte upp sig ur ett drömmeri, »så tokigt du kan tala!»
»Ja, men jag undrar det verkligen», sade Peggotty.
»Vad kan väl ha satt en sådan person i ditt huvud?» frågade min mor. »Är det då ingen annan i världen som du kunde tänka på?»
»Jag vet inte hur det kommer sig», sade Peggotty, såframt det inte kommer sig av att jag är enfaldig, men mitt huvud har aldrig kunnat välja sitt folk. De komma och gå, och de komma inte och gå inte, alldeles som de själva behaga. Jag undrar just vad som blivit av henne?»
»Så löjlig du är, Peggotty!» genmälde min mor. »Man skulle nästan kunna tro att du önskade ett nytt besök av henne.»
»Gud bevars för det!» utbrast Peggotty.
»Nå, så tala då inte om sådana där obehagliga saker, så är du snäll», sade min mor. »Miss Betsey bor förmodligen på sitt landställe vid havskusten och stannar där. I alla händelser kommer hon inte vidare att vara oss till besvär.»
