— 148 —
att hon tycker att jag är alltför tanklös och alltför — för —»
»Vacker», föreslog Peggotty.
»Nå ja», genmälde min mor halvt skrattande, »om hon är nog enfaldig att säga så, kan jag väl rå för det?»
»Det har ingen heller någonsin sagt», sade Peggotty.
»Nej, jag vill hoppas det!» svarade min mor. »Har du inte hört henne säga mångfaldiga gånger, att det är därför som hon vill bespara mig en hel hop bestyr, för vilka hon inte tycker mig passa och som jag inte heller vet om jag duger till, och är hon inte uppe både bittida och sent och ständigt i rörelse, både i källare och skafferier och jag vet inte var, något som väl ändå inte kan vara så särdeles behagligt — och vill du låta påskina, att detta inte är ett slags uppoffring?»
»Jag låter inte påskina någonting alls», sade Peggotty.
»Jo, det gör du, Peggotty», svarade min mor. »Du gör ingenting annat, med undantag av dina sysslor. Du kommer alltid med dina anspelningar. Du riktigt njuter av dem, och när du talar om mr Murdstones goda avsikter…»
»Jag har aldrig talat om dem», sade Peggotty.
»Nej, Peggotty», fortfor min mor, »men du anspelar på dem. Det var det jag nyss sade. Det är det värsta hos dig. Du ska beständigt komma med anspelningar. Jag sade alldeles nyss, att jag förstår dig, och det gör jag också, som du ser. När du talar om mr Murdstones goda avsikter och låtsar som om du ringaktade dem (ty jag tror inte att du gör det i ditt hjärta, Peggotty), så måste du vara lika övertygad som jag om hur goda de äro och att de äro drivfjädern till alla hans handlingar. Om han också kan tyckas ha varit något sträng mot en viss person, Peggotty — du förstår, och jag är säker om att Davy också förstår, att jag inte syftar på någon här närvarande — är det bara därför att han är övertygad att det är till den personens bästa. Han håller naturligtvis av en viss person för min skull och handlar bara till nytta för en viss person. Han kan bedöma detta