— 149 —
bättre än jag, ty jag vet mycket väl, att jag är en stackars svag, barnslig kvinna, medan han är en fast och allvarlig man. Och han gör sig», fortfor min mor, medan de tårar, som hennes kärleksfulla natur hade framkallat, smögo sig nedför hennes kinder, »han gör sig mycket besvär med mig, och jag borde vara honom mycket tacksam och undergiven även i mina tankar, och om jag inte är det, Peggotty, så är jag ond på mig själv och fördömer mig själv och misströstar om mitt hjärta och vet inte vad jag ska göra.»
Peggotty satt med sin haka mot strumpfoten och såg tyst in i elden.
»Men, Peggotty», sade min mor och bytte om ton, »låt oss inte vara oense, ty det skulle jag inte kunna uthärda. Du är min uppriktiga vän, det vet jag, såvida jag har någon sådan här i världen. Då jag kallar dig löjlig eller plågsam eller någonting i den vägen, Peggotty, så menar jag intet annat därmed, än att du är och ständigt har varit min uppriktiga vän alltifrån den första aftonen då mr Copperfield förde mig hit och du kom ut i porten för att taga emot mig.»
Peggotty var icke sen att svara och bekräftade vänskapen genom att giva mig en av sina bästa kramningar. Jag tror att jag redan då uppfattade en och annan glimt av detta samtals verkliga betydelse, men nu är jag viss om att den goda varelsen endast bragte det i gång och deltog i det för att min mor skulle uppmuntra sig med det lilla försvarstal hon hade hållit. Planen lyckades även fullkomligt, ty jag kommer ihåg, att min mor tycktes vara lättare om hjärtat under återstoden av aftonen och att Peggotty observerade henne mindre.
Då vi hade druckit te och askan hade blivit upplagd och ljusen putsade, läste jag ett kapitel ur krokodilboken för Peggotty till minne av forna dagar — hon tog upp den ur sin ficka, och jag vet inte huruvida hon hade gömt den där alltsedan dess — och därefter talade vi om Salem House, vilket åter bragte mig tillbaka till Steerforth, som var mitt förnämsta samtalsämne. Vi
