— 153 —
då jag trädde in. Var mr Murdstone vid sitt bästa lynne, fördärvade jag det för honom, och var miss Murdstone vid sitt värsta, så förvärrade jag det ännu ytterligare. Jag hade tillräcklig uppfattning för att inse att min mor alltid var offret, att hon var rädd för att tala till mig eller för att vara vänlig emot mig för att icke förtörna dem genom det sätt varpå hon gjorde detta och sedan få sig en skrapa, att hon ständigt fruktade, icke blott att hon själv skulle förtörna, utan även att jag skulle göra det, och att hon oroligt observerade deras blickar, om jag bara så mycket som rörde mig. Jag beslöt därför att så mycket som möjligt hålla mig borta ifrån dem, och mången vinterafton hörde jag kyrkklockan slå sina timslag, medan jag satt i mitt otrevliga lilla sovrum, insvept i min lilla överrock, och läste i en bok.
Om aftnarna gick jag stundom ned i köket och satte mig hos Peggotty. Där kände jag mig väl till mods och var icke rädd för att visa mig sådan jag var. Men ingendera av dessa utvägar gillades i salen. Den där rådande lusten att plåga och pina gjorde ett slut på dem båda. Jag ansågs ännu alltjämt vara nödvändig för min mors härdande, och i egenskap av en bland hennes prövostenar kunde jag icke tillåtas att få vara frånvarande.
»David», sade mr Murdstone en dag efter middagen, då jag som vanligt ämnade avlägsna mig, »det gör mig ont att se att du är så sur och butter av dig.»
»Han är så tvär som en björn!» sade miss Murdstone.
Jag stannade och hängde med huvudet.
»Ett buttert och styvsint sinne är det värsta av alla lynnen», sade mr Murdstone.
»Och gossens är det värsta av alla sådana lynnen som jag någonsin sett», anmärkte hans syster. »Jag tycker, min bästa Clara, att även du själv måste märka det.»
»Ursäkta, bästa Jane», sade min mor, »men är du riktigt säker om att — jag vet att du ursäktar mig, bästa Jane — att du förstår Davy?»
»Jag skulle blygas över mig själv, Clara», svarade
