― 12 ―
skött henne med en hand, även om min mor hade varit vida mera ägnad för en sådan idrott än hon var det den aftonen. Men det gick över med detsamma som hon reste sig upp från stolen, och hon satte sig mycket milt och beskedligt ned igen och — svimmade.
Då hon åter kom sig eller då miss Betsey hade bragt henne till sans igen, vilketdera det nu var, såg hon den senare stå vid fönstret. Skumrasket hade nu börjat att övergå till mörker, och hur otydligt de än sågo varandra, skulle de icke ens kunnat se så mycket utan tillhjälp av elden i kaminen.
»Nå», sade miss Betsey, i det hon vände tillbaka till sin stol, som om hon endast hade ägnat en flyktig blick åt utsikten, »när väntar ni…»
»Jag skälver i hela kroppen», stammade min mor. »Jag vet inte vad som går åt mig. Jag tror bestämt att jag dör!»
»Å bevars, visst inte!» sade miss Betsey. »Drick litet te.»
»Ack herregud, tror ni att det skulle göra mig gott?» utbrast min mor helt tafatt och hjälplöst.
»Naturligtvis gör det det», sade miss Betsey. »Det är alltsammans bara inbillning. Vad heter er flicka?»
»Jag vet ännu inte om det blir en flicka», sade min mor helt oskyldigt.
»Gud signe barnet!» utbrast miss Betsey, omedvetet antydande den andra betydelsen av nåldynan i byrålådan uppe i sängkammaren, men menande min mor. »Det var inte det jag menade. Jag menar tjänstflickan!»
»Peggotty», sade min mor.
»Peggotty!» upprepade miss Betsey med en viss förtrytelse. »Är det verkligen er mening, barn, att någon människa gått till en kristen kyrka och låtit döpa sig till Peggotty?»
»Det är hennes tillnamn», sade min mor med matt stämma. »Mr Copperfield kallade henne så, efter som hon och jag ha samma förnamn.»
»Kom hit, Peggotty!» ropade miss Betsey och öppnade
