Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/160

Den här sidan har korrekturlästs

— 156 —

trodde, såvitt saken rörde min stackars mor — och jag lydde honom punktligt. Jag drog mig icke vidare undan till mitt rum, jag tog icke vidare min tillflykt ut till Peggotty, utan satt dag ut och dag in trött och utledsen i salen och längtade att det skulle bli kväll och sängdags.

Vilket pinsamt tvång för mig att sitta i samma ställning den ena timmen efter den andra och vara rädd att röra en hand eller fot, för att icke miss Murdstone skulle beklaga sig över min orolighet, vilket hon gjorde vid den ringaste anledning, frukta för att röra mina ögon, för att de icke skulle möta någon missnöjd eller forskande blick, vilken i min sökte en ny anledning till klagomål! Hur olidligt tråkigt och enformigt det var, att sitta och lyssna till klockans knäppning, att betrakta miss Murdstones små stålpärlor, medan hon drog dem på tråden, att fråga mig själv, om hon någonsin skulle bli gift, och om detta skedde, med vilken olycklig man, att räkna rutorna i kaminfrisen eller låta mina ögon förirra sig upp till taket, längs krokarna och krumelurerna på tapeterna!

Huru många ensliga promenader företog jag icke i det ruskiga vintervädret utåt smutsiga häckvägar, överallt bärande med mig den där salen, med mr och miss Murdstone i — en oerhörd börda, som jag var tvungen att bära, en mara, från vilken det var mig omöjligt att befria mig, en tyngd, som låg förkrossande på mitt förstånd och nedtyngde det!

Vilka måltider höll jag icke under tystnad och förlägenhet och ständigt med en känsla av att det var en kniv och gaffel för mycket, och att dessa voro mina, en stol för mycket, och att den var min, en person för mycket, och att denne var jag!

Vilka aftnar, då ljusen kommo in och jag skulle taga mig någonting för, men, då jag icke vågade att läsa någon intressant bok, satt och svettades över någon torr och trögläst räknebok, då tabellerna över mått, mål och vikt satte sig själva på noter till melodier sådana som