NIONDE KAPITLET.
Jag upplever en minnesvärd födelsedag.
Jag hoppar över allt som tilldrog sig i skolan, till dess min födelsedag kom i mars månad. Med undantag av att Steerforth var mera beundransvärd än någonsin, erinrar jag mig ingenting. Han skulle lämna skolan vid terminens slut, om icke förr, och syntes mig därför mera käck och oberoende än förut och därför ännu mera intagande, men med undantag härav erinrar jag mig ingenting. Det stora minne, varmed denna tidpunkt är förbunden i min själ, synes hava uppslukat alla mindre hågkomster och stå alldeles ensamt.
Det faller mig till och med svårt att tro, att det är ett mellanrum av två hela månader mellan min återkomst till Salem House och min födelsedag. Jag vet endast, att så förhåller sig, därför att jag vet att det icke kan ha varit annorlunda; i annat fall skulle jag ha känt mig övertygad om att det icke hade funnits någon tidrymd emellan, utan att den ena händelsen följt omedelbart efter den andra.
Huru tydligt erinrar jag mig icke denna dag! Jag känner lukten av dimman, som hängde över platsen; jag ser rimfrosten spöklikt skimra fram igenom den; jag känner mitt rimfrusna hår falla fuktigt ned på min kind; jag ser nedåt skolrummets matta perspektiv, där ett spottande talgljus här och där skall upplysa den dimmiga morgonen, och huru gossarnas andedräkt ångar och ringlar sig i den råa luften, medan de blåsa i fingrarna och stampa med fötterna mot golvet.
Efter frukosten och sedan vi blivit uppkallade från lekplatsen, kom mr Sharp in och sade:
»David Copperfield ska gå in i salen.»
