— 162 —
gossarna voro i skolan. Då jag såg dem titta ned på mig från fönstren, i det de gingo upp till sina klasser, förekom det mig som en utmärkelse, och jag såg nu ännu dystrare ut och gick ännu långsammare. Då skoltimmen var förbi, och de kommo ned och talade vid mig, tyckte jag rent av att det var vackert av mig att jag icke var stolt mot någon av dem, utan behandlade dem på samma sätt som förut.
Jag skulle resa hem följande afton, likväl icke med postvagnen, utan med den tunga nattdiligens, som kallades »Lantbrukaren» och i synnerhet begagnades av lantborna för kortare resor mellan hållen på stora vägen.
Denna kväll berättades icke någon historia, och Traddles ville nödvändigt låna mig sin örngåttskudde. Jag vet icke vad gott han trodde att den skulle göra mig, helst som jag själv hade en sådan, men detta var allt vad han hade att giva, den stackars gossen, med undantag av ett ark papper fullt med benrangel, och detta skänkte han mig vid avskedet såsom en tröstare i min sorg och ett bidrag till mitt sinneslugn.
Den följande dagens eftermiddag lämnade jag Salem House, men anade föga, att jag lämnade det för att aldrig mera komma tillbaka. Vi reste mycket långsamt hela natten och kommo till Yarmouth först klockan nio eller tio den följande morgonen. Jag såg mig om efter mr Barkis, men han fanns där icke, och i stället för honom kom en tjock, andfådd liten man av komiskt utseende, svartklädd, med små rostbruna bandrosor vid knäna på de tätt åtsittande kortbyxorna, svarta strumpor och en bredskyggig hatt, pustande fram till vagnsfönstret och sade:
»Master Copperfield?»
»Ja, sir.»
»Var god och följ med mig, min unga herre», sade han, i det han öppnade dörren, »så ska jag föra er hem.»
Jag lade min hand i hans, undrande vem han kunde vara, varefter vi begåvo oss till en vid en trång gata liggande butik, över vilken stod skrivet: Omer,
