— 163 —
Klädeshandlare, Skräddare, Hattstofferare och Begravningsentreprenör. Det var en kvav liten butik, full av alla slags sydda och osydda kläder med ett helt fönster fullt med herr- och damhattar. Vi gingo in i ett litet rum åt gården, där vi funno tre unga flickor, vilka sutto och sydde på en hop svart tyg, som låg på bordet, och varav en mängd små bitar och lappar voro kringströdda över golvet. En munter brasa flammade i kaminen, och en tryckande lukt av svart krusflor genomträngde rummet — då visste jag icke varifrån lukten kom, men nu vet jag det.
De tre unga flickorna, som tycktes vara mycket flitiga och mycket glada och belåtna, lyfte upp sina huvuden för att se på mig och fortsatte därefter sitt arbete. Stick, stick, stick! — Samtidigt hördes från en verkstad på andra sidan av en där utanför liggande liten gård ljudet av ett hamrande, som höll ett slags takt: Rat—tat-tat, rat—tat-tat, rat—tat-tat, utan någon omväxling.
»Nå», sade min ledsagare till en av de tre unga flickorna, »hur går det, Minni?»
»Vi skola bli färdiga i rättan tid», svarade hon utan att se upp. »Du behöver inte vara rädd, pappa.»
Mr Omer tog av sig sin bredskyggiga hatt och satte sig ned och flämtade. Han var så fet, att han var tvungen att flämta en stund innan han kunde säga:
»Det är bra!»
»Pappa!» sade Minni skämtsamt, »ett sådant marsvin du håller på att växa ut till!»
»Ja, jag vet inte hur det kommer sig, kära barn», svarade han, sedan han funderat en stund, »men så är det verkligen.»
»Det kommer sig därav att du alltid är vid så gott lynne», sade Minni, »du tar allting så lätt.»
»Det tjänar ingenting till att ta det på annat sätt, kära barn», sade mr Omer.
»Nej, det är sant», svarade dottern. »Vi äro gudskelov alla glada här, pappa, inte sant?»
»Det vill jag hoppas, kära barn», sade mr Omer. »Nå, sedan jag nu fått min anda igen, så tror jag att jag tar
