― 13 ―
salsdörren. »Te! Er fru mår inte riktigt bra. Låt det gå kvickt!»
Sedan miss Betsey hade utfärdat denna order med en myndighet, som om hon varit en erkänd auktoritet i huset, så länge det hade varit ett hus, och tittat ut genom dörren för att betrakta den förvånade Peggotty, som vid ljudet av en främmande röst visade sig i förstugan med ett ljus, stängde hon åter dörren och satte sig liksom förut med fötterna på kamingallret, med nedre delen av klänningen uppvikt och händerna hopknäppta över ena knäet.
»Ni talade om att det möjligen kunde bli en flicka», sade miss Betsey. »Jag är fullkomligt övertygad att det blir en flicka. Jag har en förkänsla av att det måste bli en flicka. Nå väl, barn, så snart den där flickan…»
»Kanske gossen», tog sig min mor friheten att falla in.
»Jag säger er att jag har en bestämd aning om att det blir en flicka», svarade miss Betsey. »Motsäg mig inte. Så snart den där flickan är född, tänker jag bli hennes vän. Jag ämnar stå fadder åt henne och ber er kalla henne Betsey Trotwood Copperfield. Det får inte bli några misstag i den Betsey Trotwoods liv. Man får inte leka med hennes känslor, stackars varelse. Hon måste uppfostras väl och noga aktas så att hon inte enfaldigt skänker sin tillit åt en som inte förtjänar den. Det kommer att bli min omsorg.»
Vid en var av dessa satser knyckte miss Betsey på nacken, som om hennes egna gamla oförrätter arbetade inom henne, och hon med stor ansträngning återhöll varje tydligare hänsyftning på dem. Detta förmodade åtminstone min mor, medan hon observerade henne vid eldens matta sken, ehuru hon var alltför rädd för miss Betsey, för orolig över sig själv eller för mycket modfälld och förvirrad för att uppfatta någonting med bestämdhet eller veta vad hon skulle säga.
»Och var David god emot er, barn?» frågade miss Betsey, sedan hon hade tegat en stund och sedan de där
