— 167 —
gel bakom dörren, i vilken jag såg hennes belåtna ansikte återspegla sig.
Allt detta observerade jag medan jag satt vid bordet i vrån, med huvudet lutat mot min hand, medan mina tankar sysslade med åtskilliga saker. Vagnen höll kort därefter utanför butiken, och sedan korgarna hade blivit nedsatta i den, tog jag plats, och därefter kommo de tre andra. Jag erinrar mig att det var ett slags jaktvagn, målad med en mörk färg och dragen av en svart häst med en lång svans. Där fanns gott rum för oss alla.
Jag tror icke att jag någonsin i mitt liv erfarit en så sällsam känsla (jag är nu kanske mera förståndig) som den jag kände, då jag satt tillsammans med dem och tänkte på vad de hade varit sysselsatta med och såg dem njuta av åkningen. Jag var icke ond på dem, utan snarare rädd för dem, som om jag hade blivit utkastad bland varelser, med vilka min natur icke hade någonling gemensamt. De voro mycket muntra och glada. Den gamle mannen satt främst för att köra och de båda unga sutto bakom honom, och varje gång han talade till dem, lutade de sig fram på vardera sidan av hans svällande anlete och voro mycket vänliga och artiga emot honom. De skulle även velat tala med mig, men jag drog mig tillbaka och satt och surmulade i mitt hörn, skrämd av deras kurtis och munterhet, ehuru denna var långt ifrån bullrande, och nästan undrande Över att himlens straffdom icke drabbade dem för deras hjärtans hårdhet.
När de stannade för att giva hästen foder och själva åto, drucko och voro glada, kunde jag icke röra vid någonting som de vidrörde, utan iakttog en sträng fasta, och då vi anlände till mitt hem, hoppade jag bakifrån ur vagnen så hastigt jag möjligen kunde, för att icke befinna mig i deras sällskap utanför dessa högtidliga fönster, som skådade ned på mig, likt fordom klara, nu tillslutna ögon. Ack, huru föga hade jag icke behövt grubbla över vad som skulle få mig att gråta då jag
