Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/184

Den här sidan har korrekturlästs

— 180 —

»Å!»

»Det slutade inte där», sade mr Barkis med en förtrolig nick. »Det var alltsammans som det skulle.»

Jag svarade åter:

»Å!»

»Ni vet vem det var som var villig», sade min vän. »Det var Barkis och ingen annan än Barkis.»

Jag nickade jakande.

»Det är som det ska», sade mr Barkis och skakade hand med mig. »Jag är er vän. Det var ni som först gjorde det så som det skulle. Det är som det ska.»

I sina försök att vara särdeles klar och tydlig var mr Barkis så utomordentligt dunkel och hemlighetsfull, att jag kunde ha stått och sett in i hans ansikte en hel timme, utan att bli klokare av det, än av tavlan på en klocka som stannat, såframt Peggotty icke hade ropat på mig. Under vägen frågade hon mig vad han hade sagt, och jag svarade, att han hade sagt, att allt var som det skulle.

»Det är just likt den oförskämda karlen», sade Peggotty, »men jag bryr mig inte om det. Hör nu, min söta Davy, vad skulle han säga, om jag gick sta och gifte mig?»

»Jo — du skulle väl hålla lika mycket av mig för det, Peggotty?» svarade jag efter ett ögonblicks betänkande.

Till stor förvåning för dem som gingo förbi på gatan och för sina släktingar, som gingo framför oss, måste den goda själen stanna och omfamna mig på stället, med många försäkringar om sin oföränderliga kärlek.

»Berätta mig vad ni tänkte säga, min söta Davy», fortfor hon, då detta var överståndet och vi fortsatte vår vandring.

»Ifall du tänkte gifta dig — med mr Barkis, Peggotty?»

»Ja», sade Peggotty.

»Jag skulle tycka, att det vore väldigt bra, ty på det sättet kunde du ju ständigt ha hästen och vagnen att fara i och besöka mig, och du kunde komma för intet och vara säker om att komma.»