— 181 —
»Vad han är förståndig, den kära gossen!» utbrast Peggotty. »Det är just vad jag tänkt under den sista månaden. Ja, min älskling, och jag tycker att jag då skulle mera bli min egen herre, för att inte tala om att jag skulle arbeta med större lust i mitt eget hus, än jag nu kunde göra i en annans. Jag vet inte ens, om jag hädanefter skulle duga till att tjäna hos främmande personer. Och så blev jag alltid i närheten av min söta flickas viloplats», sade Peggotty i fundersam ton, »och kunde få se den när jag ville, och när jag själv lägger mig till vila, kan jag kanske få ligga i närheten av min egen älskling.»
Ingen av oss yttrade ett ord en stund bortåt.
»Men jag skulle alldeles slå det ur hågen», sade Peggotty muntert, »ifall min Davy hade det ringaste däremot, Ja, om det än hade lyst tre gånger trettio gånger för mig i kyrkan och ringen låge tillreds i min klänningsficka.»
»Se på mig, Peggotty», svarade jag, »och se om jag inte är riktigt glad och önskar det av allt mitt hjärta!»
Det gjorde jag även verkligen och av allt mitt hjärta.
»Jo, ser ni, min söta gosse», sade Peggotty och kramade mig, »jag har tänkt på det både natt och dag, på alla sätt jag kunde, och på det bästa sättet, vill jag hoppas, men jag ska tänka ännu ytterligare på saken och tala med min bror därom, och under tiden skola vi behålla alltsammans för oss själva, ni och jag, Davy. Barkis är en hygglig och beskedlig karl», fortfor Peggotty, »och om jag bara uppför mig mot honom så som jag bör, tror jag nog att det skulle bli min egen skuld, om jag — om jag inte bleve riktigt rejält glad och kry», sade Peggotty och skrattade hjärtligt.
Detta citat efter mr Barkis var så fullkomligt på sin plats och roade oss båda så mycket, att vi skrattade oupphörligt och voro vid det allra bästa lynne, då vi kommo i sikte av mr Peggottys stuga.
Den såg alldeles ut som förut, med undantag av att den i mina ögon hade krympt ihop litet, och mrs Gummidge stod och väntade vid dörren, som om hon hade
