— 182 —
stått där hela tiden sedan sist. Allt där innanför var ävenledes oförändrat, ända till tångväxten i den blå muggen, inne i mitt sovrum, och då jag gick ut i den lilla skrubben för att se mig om där, tycktes samma humrar, krabbor och kräftor vara anfäktade av samma lust att nypa i allt möjligt och befinna sig i samma hopgyttrade tillstånd i samma gamla vrå.
Men då ingen liten Emili syntes till, frågade jag mr Peggotty var hon var.
»Hon är i skolan, sir», svarade mr Peggotty och torkade sin panna, som hade blivit svettig genom bärandet av Peggottys koffert. »Om tjugu minuter eller en halvtimme», tillade han med en blick på schwarzwalderuret, »kommer hon hem. Vi sakna henne alla, då hon inte är hemma.»
Mrs Gummidge suckade.
»Krya upp er, mor!» sade mr Peggotty.
»Jag känner det mera än någon annan», sade mrs Gummidge. »Jag är en stackars övergiven varelse, och hon brukade vara nästan den enda som jag inte var i olag.»
Mrs Gummidge började därefter att suckande och skakande på huvudet blåsa på elden. Mr Peggotty, som tittade sig omkring på oss alla, medan hon var sysselsatt därmed, sade med låg röst, i det han höll handen på sidan om munnen: »Gubben!» Härav slöt jag ganska riktigt, att ingen förändring till det bättre hade försiggått med mrs Gummidges lynne.
Ehuru hela huset var eller borde ha varit så trevligt som man gärna kunde tänka sig, gjorde det likväl icke detta intryck på mig. Jag kände mig helt besviken i min väntan. Måhända kom sig detta av att lilla Emili icke var hemma, och som jag visste vilken väg hon skulle komma, gick jag ut för att möta henne.
En gestalt visade sig snart på något avstånd och kort därefter såg jag att det var Emili, som ännu var täm"ligen liten, ehuru hon hade vuxit. Men då hon kom närmare och jag såg hennes blå ögon se ännu mera blåa ut och hennes med små kärleksgropar prydda ansikte se
