Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/187

Den här sidan har korrekturlästs

— 183 —

ännu gladare och livligare ut, och hela hennes person vackrare och friskare än någonsin, överfölls jag av en underlig känsla, som förmådde mig att låtsa som om jag icke kände igen henne, utan gå henne förbi, som om jag betraktade någonting på långt avstånd. Om jag icke misstager mig, har jag längre fram i livet gjort någonting dylikt.

Lilla Emili brydde sig icke det ringaste därom. Hon kände mycket väl igen mig, men i stället för att vända sig om och ropa på mig, sprang hon skrattande sin väg. Detta tvang mig att springa efter henne, och hon sprang så fort, att vi voro nära invid stugan, innan jag fick fatt i henne.

»Å, är det du?» sade lilla Emili.

»Ja, och du visste nog vem det var, Emili», sade jag.

»Nå, och visste inte du vem jag var?» frågade Emili.

Jag ämnade nu kyssa henne, men hon betäckte sina körsbärsröda läppar med händerna och sade att hon inte längre var ett barn och sprang sin väg in i huset med ett ännu ystrare skratt än förut.

Hon tycktes finna nöje i att retas med mig, en förändring hos henne, som jag mycket undrade över. Tebordet var dukat och vår lilla kista stod på sin gamla plats, men i stället för att komma och sätta sig hos mig, gick hon och satte sig hos den puttrande mrs Gummidge, och då mr Peggotty frågade henne varför hon gjorde det, rufsade hon sitt hår ned över hela ansiktet för att dölja det och bara skrattade.

Hon är mig just en liten kattunge!» sade mr Peggotty och klappade henne med sin stora näve.

»Ja, så är hon ock!» utbrast Ham. »Ja, master Davy, så är hon!» och därefter slog han sig ned och satt och fnissade åt henne en stund, i ett tillstånd av blandad beundran och belåtenhet, som gjorde att hans ansikte blev blossande rött.

Lilla Emili blev bortskämd av alla, men allra mest av mr Peggotty, vilken hon kunde få till vad som helst, endast genom att lägga sin kind mot hans ruggiga polisonger. Detta var åtminstone min tanke, då jag såg