— 197 —
Mr Quinion tillbragte natten i vårt hus. Då jag efter frukosten följande morgon hade skjutit min stol från bordet och ämnade gå ut ur rummet, ropade mr Murdstone mig tillbaka och gick därefter mycket allvarligt bort till ett annat bord, där hans syster satt och skrev. Mr Quinion stod med händerna i fickorna och tittade ut genom fönstret, och jag stod och betraktade dem allesammans.
»David», sade mr Murdstone, »för de unga är denna värld en värld för verksamhet, men inte en värld att gå och sura och dröna i.»
»Så som du gör», tillade hans syster.
»Var god och låt mig få tala, Jane Murdstone. Jag säger, David, att för de unga är denna en värld för verksamhet, men inte en värld för att gå och sura och dröna i. Detta gäller i synnerhet om en ung gosse med ditt lynne, som i hög grad tarvar förbättring och vilket man inte kan göra en större tjänst än att tvinga det att rätta sig efter den verksamma världens sedvänjor och böja och kuva det.»
»Ty här tjänar halsstarrighet till ingenting», sade hans syster. »Vad den behöver, är att böjas och kväsas, och kväsas måste och ska den!»
Han gav henne en halvt tillrättavisande, halvt gillande blick och fortfor:
»Jag förmodar att du vet, David, att jag inte är rik; i alla händelser vet du det nu. Du har redan erhållit en rätt vacker uppfostran. Uppfostran är dyrbar, och även om den inte vore det och jag hade råd att skaffa dig en sådan, är jag dock av den tanke, att det alls inte skulle vara fördelaktigt för dig att hållas i skola. Vad som förestår dig, är en strid med världen, och ju förr du börjar den, ju bättre.»
Jag tror att jag tänkte, att jag redan hade börjat den på mitt ringa sätt; i alla händelser tänker jag det nu.
»Du har väl någon gång hört talas om kontoret?» sade mr Murdstone.
»Kontoret?» upprepade jag.