Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs

— 202 —

barndom — för att icke tala om Steerforth, Traddles och de andra gossarna i skolan — och kände att mina förhoppningar om att bliva en lärd och utmärkt man krossades i mitt bröst. Det djupt rotade minnet av den känsla jag hade av att vara ytterligt vanvårdad och utan hopp, av den blygsel jag kände över min ställning, av all den jämmer det var för mitt unga hjärta att tro, att det jag hade lärt och tänkt och glatt mig åt och eldat min fantasi och min tävlingslust med, dag för dag flydde bort från mig för att aldrig komma tillbaka — detta kan icke beskrivas. Varje gång Mick Walker avlägsnade sig under loppet av denna förmiddag blandade jag mina tårar med det vatten, i vilket jag sköljde buteljerna, och jag suckade som om det varit en spricka i mitt eget bröst och detta varit i fara att springa i stycken.

Då kontorsklockan var halv ett och alla gjorde sig i ordning att gå och äta middag, knackade mr Quinion på kontorsfönstret och vinkade åt mig att jag skulle komma in. Jag gick nu in och fann där en fetlagd medelålders man i brun syrtut, svarta knäbyxor och skor, med icke mera hår på sitt stora och skinande huvud än som finns på ett ägg, samt med ett mycket omfångsrikt ansikte, som han vände rakt emot mig. Hans kläder voro luggslitna, men däremot voro hans löskragar högst imposanta. Han höll i handen en mycket prydlig käpp med ett par stora rostfärgade tofsar, och en lornjett dinglade utanpå hans rock — såsom prydnad, efter vad jag sedan kom underfund med, eftersom han mycket sällan använde den och icke kunde se någonting, då han gjorde det.

»Det är den här», sade mr Quinion, pekande på mig.

»Jaså, det här är master Copperfield», sade den främmande herrn med en viss nedlåtande ton i sin röst och med en viss obeskrivlig min av att bete sig ’gentilt’, som gjorde ett livligt intryck på mig. »Jag hoppas att ni mår väl, sir?»

Jag svarade att jag mådde väl och hoppades att även han gjorde det. Gud skall veta, att jag var tillräckligt