— 208 —
mig, alltefter min kassas tillstånd. Den ena låg på en gård strax bakom Martinskyrkan. Puddingen i denna försäljning tillagades med korinter och var en riktigt läcker pudding, men den var också dyr; för två pence fick man ej mer än för en penny av en vanlig pudding. En god försäljningsbod för den senare puddingen låg i Strand, någonstädes i den del, som sedan blivit ombyggd. Puddingen där var tjock och blek, hårdsmält och fadd, med stora flata russin i, vilka sutto långt ifrån varandra. Den var varje dag färdig och varm ungefär vid min mattimme, och mången dag utgjorde den min middag. Då jag åt riktig och ståtlig middag, åt jag en bit rökt korv och ett bröd för en penny eller för fyra pence rostbiff från ett spiskvarter eller ett stycke ost och bröd och ett glas öl från ett uselt gammalt näringsställe mittemot vårt magasin, som hette »Lejonet» eller Lejonet och någonting annat, som jag glömt. En gång, påminner jag mig, tog jag under armen mitt bröd (som jag på morgonen fört med mig hemifrån), insvept i ett stycke papper som en bok, och begav mig till en berömd biff-à-la-mode-restaurang i närheten av Drury Lane, där jag beställde mig en portion av denna läckerhet för att äta den till brödet. Vad kyparen tänkte, då han såg en sådan sällsam liten varelse komma in alldeles ensam, vet jag icke, men jag kan ännu se honom stå och stirra på mig, medan jag åt min middag, och gå och hämta den andra kyparen för att även han skulle komma och se på. Jag gav honom en halv penny i drickspengar, och jag önskar att han icke hade tagit den.
Vi hade, vill jag påminna mig, en halv timme till att dricka te. Då jag hade tillräckligt med pengar, plägade jag köpa mig en spilkum kaffe och en smörgås, men då jag icke hade några, plägade jag stå och titta in i en bod vid Fleet Street, där man sålde vilt, eller också gick jag vid sådana tillfällen ända till Coventgardentorget och tittade på ananasen. Jag tyckte mycket om att vandra omkring i Adelphi, som förekom mig så mystiskt med sina mörka valvgångar. Jag ser mig själv en afton
