— 219 —
tet av en författares fåfänga och såg (icke strängt) på spikarna i väggen mittemot.
När jag tänker på mina dagliga vandringar mellan Southwark och Blackfriars och hur jag vid middagstimmen drev omkring på de mörka gatorna, vilkas stenläggning nöttes av mina barnfötter, frågar jag mig själv, hur många av de människor, som plägade defilera förbi min själs ögon vid ljudet av kapten Hopkins' röst, ännu äro i livet. Då mina tankar nu vända tillbaka till denna min ungdoms långsamma dödskamp, undrar jag huru mycket av de historier, jag uppdiktade om dessa människor, hänger kvar likt en fantasiens töckenslöja över tydligt erinrade fakta. Då jag beträder den gamla marken, undrar jag icke över att jag tycker mig se och ömka en oskyldig gosse, som går framför mig och skapar sig en inbillningens värld av sådana sällsamma erfarenheter och smutsiga ting!
