TOLFTE KAPITLET.
Som mitt tycke för livet på egen hand icke blir större, fattar jag ett stort beslut.
Mr Micawbers petition om att bli försatt på fri fot kom slutligen före, och denne gentleman blev till min stora glädje lössläppt på grund av den förutnämnda parlamentsakten. Han kreditorer voro icke oförsonliga, och mrs Micawber berättade mig, att själva den hämndlystne skomakaren hade inför rätten förklarat, att han icke hyste något groll till honom, men att han gärna ville ha betalt, då någon var skyldig honom penningar, och detta, hade han sagt, trodde han ligga i människonaturen.
Då mr Micawbers sak var avgjord, återvände han till Kings Bench, emedan några avgifter skulle erläggas och vissa formaliteter iakttagas, innan han helt och hållet kunde komma på fri fot. Klubben mottog honom med hänryckning och gjorde samma afton en musikalisk tillställning till hans ära, medan mrs Micawber och jag smorde oss med en lammstek för oss själva, omgivna av den sovande familjen.
Vid ett tillfälle sådant som detta, master Copperfield», sade mrs Micawber, »vill jag be er tömma ännu ett glas flip»[1] — vi hade nämligen redan förtärt litet sådant — »till min pappas och mammas minne.»
»Äro de döda, madame?» frågade jag sedan jag druckit skålen i ett vinglas.
»Min mamma lämnade detta livet», sade mrs Micawber, »innan mr Micawbers förlägenheter började eller åtminstone innan de började att bli tryckande. Min
- ↑ Ett slags sjömansdryck, bestående av öl, konjak och socker.
