— 224 —
bragte i min säng, som den tanken först trängde sig på mig — fastän jag icke vet huru den kom in i mitt huvud — vilken sedermera mognade till ett fast beslut.
Jag hade blivit så van vid Micawbers, hade varit så förtrolig med dem i deras nöd och var så totalt utan alla andra vänner än de, att utsikten att åter behöva söka mig en ny bostad och ännu en gång träda in bland främmande människor syntes mig vara detsamma som att i detta ögonblick på nytt bliva kastad vind för våg i mitt nuvarande liv med den kunskap därom, som erfarenheten hade förskaffat mig. Alla de ömtåliga känslor det sårade så grymt, all den skam och den förtvivlan det höll vid liv i mitt bröst, blevo ännu mera tryckande, då jag tänkte härpå, och jag kom nu till den övertygelsen, att detta liv var outhärdligt.
Att det icke fanns något hopp för mig att slippa ifrån det, såframt jag icke själv befriade mig därifrån, insåg jag ganska väl. Jag hörde sällan något från miss Murdstone och aldrig från mr Murdstone; Jag hade endast erhållit två eller tre paket med nya eller upplappade klädesplagg under mr Quinions adress, och i varje paket hade jag funnit en papperslapp med det innehåll, att J. M. hoppades att D. C. var flitig och helt och hållet ägnade sig åt sina nya plikter, men utan den ringaste antydan om att jag någonsin skulle bli annat än det simpla träldjur, vartill jag allt mer och mer förvandlades.
Redan följande dag, medan mitt sinne ännu var upprört med anledning av det beslut jag hade fattat, erfor jag, att mrs Micawber icke utan skäl hade talat om deras bortresa. De hyste in sig på en vecka i det hus där jag bodde, och efter denna tids förlopp skulle de resa till Plymouth. På eftermiddagen kom mr Micawber själv in på kontoret för att säga mr Quinion, att han måste skiljas ifrån mig samma dag han reste samt för att giva mig det bästa vitsord, vilket jag vet att jag också ganska riktigt förtjänade. Och mr Quinion kallade på utkörsdrängen Tipp, som var gift och hade ett rum att hyra ut, och inkvarterade mig tillsvidare hos
