— 228 —
eller annat sätt begiva mig ut på landet, till den enda anförvant jag hade i världen, och berätta min historia för min tant, miss Betsey.
Jag har redan anmärkt, att jag icke vet hur denna vilda idé rann upp i min hjärna. Men sedan den väl hade kommit in dit, stannade den där och mognade till en föresats, som var så orubblig, att jag aldrig sedan hyst någon orubbligare. Jag är långt ifrån säker på att jag trodde, att något hopp var knutet vid densamma, men jag hade fullt och fast beslutit, att den skulle sättas i verket.
Oupphörligt, hundratals gånger sedan den natt, då denna tanke först hade uppstått hos mig och fördrivit min sömn, hade jag i tankarna genomgått min stackars mors gamla historia om min födelse, vilken det i forna tider hade varit ett av mina största nöjen att höra henne berätta och som jag kunde utantill. Min tant trädde in i och ut ur denna historia såsom en fruktad och förfärlig personlighet, men det fanns dock ett litet drag i hennes beteende, vid vilket jag gärna dröjde och som gav mig en svag skugga av uppmuntran. Jag kunde icke glömma, att det hade förekommit min mor som om hon hade känt henne röra vid hennes vackra hår med en icke omild hand, och ehuru detta kanske icke var annat än en inbillning av min mor och måhända saknade all verklig grund, bildade jag mig dock en liten tavla därav och av min förfärliga tant, som lät sig förmildras av den jungfruliga skönhet, som jag så väl erinrade mig och älskade så högt, vilken gav hela berättelsen en mildare ton. Det är mycket möjligt att denna omständighet i lång tid hade varit dold i min själ och så småningom alstrat mitt beslut.
Som jag icke ens visste var miss Betsey bodde, skrev jag ett långt brev till Peggotty och frågade henne, liksom i förbigående, om hon kom ihåg det, i det jag föregav, att jag hade hört talas om en sådan dam, som bodde på ett ställe, vilket jag nämnde på måfå, och var nyfiken att få veta om det var densamma. I samma brev meddelade jag Peggotty, att jag hade ett särskilt behov av en
